I LOVE YOU, REBEKA
Bokstäverna var minst tre decimeter höga. Dom var skrivna med svart tuschpenna på den ljusgula väggen i trappuppgången utanför sjuornas korridor. Dom lyste emot mig när jag kom uppför trappan tillsammans med Jenny och Caroline. Han kunde inte ens stava rätt till mitt namn, idioten. Självklart visste jag vem som hade skrivit det. Jenny och Caroline visste det också. Och alla andra i min klass, och i A och i C. Alla visste. Helst ville jag vända och springa nerför trappan igen. Nerför alla tre trapporna, ut genom skolporten och hem. Säga att jag hade fått migrän, ont i magen, stukat lillfinger, gula febern, vad som helst. Men det var för sent. Alla hade redan sett de svarta bokstäverna på väggen. Och dom hade sett att jag hade sett.
Jenny fnissade.
- Kolla, han kan inte ens stava!
Fastän det var precis vad jag själv hade tänkt alldeles nyss blev jag sur för att hon sa det.
- Och? fräste jag.
- Gud, vad gulligt, sade Caroline med sin mest ironiska röst. Tänk, en riktig kärleksförklaring! Det skulle vart Jocke och jag, va.
Jenny fnissade igen vid tanken att Jocke skulle göra något så hopplöst töntigt som att skriva I love you, Caroline på väggen i plugget.
Jocke, Steffe och Markus kom alldeles bakom oss i trappan. Jocke räckte fram något till mig.
- Här, Rebecka. Du ska väl skriva ett svar? ”Love you too, baby."Eller?
Det var en tuschpenna, en tjock svart. En sekund tänkte jag att alltihop kanske var ett elakt skämt. Att det var Jocke och dom andra killarna som hade skrivit det för att göra bort mig. Men varför skulle dom göra det? Jag är inte lika populär som Caroline, men dom har inget emot mig, vad jag vet. Som tur var ringde det in, så jag slapp svara.
Vad är det mest orättvisa en lärare kan göra? Jag vet inte, men det som Eva-Britt gjorde den lektionen ligger nog bra till för Guinness rekordbok. Hon började med att fråga vem av oss som hade klottrat på väggen vid trappan. Ingen svarade förstås. Det var ju ingen i klassen heller. Då frågade hon om någon visste vem som hade gjort det. Ingen svarade. Det angick ju inte henne.
- Nehej, sa Eva-Britt. Men någon måste tvätta bort det. Ni vet vad vi har för regler. Den som är skyldig till klottret tar bort det.
Det var tyst i klassrummet. Man hörde bara ett svagt skrap när Caroline filade på en trasig nagel.
- Rebecka, sa Eva-Britt. Eftersom du uppenbarligen är inblandad i det här får väl du tvätta bort det. Du kan hämta en hink och borste nere hos Vaktis.
- Gud, va orättvist, sa Jenny. Hon kan väl inte rå för att ...
- Tjafsa inte, sa Eva-Britt. Inte nu, Rebecka, på rasten!
Jag hade redan rest mig. Jag visste att det inte var någon större idé att säga emot Eva-Britt när hon var på det humöret. Men att stå där på rasten och skura väggen medan alla tittade på!
- Kan jag inte få göra det nu? Jag ligger ändå ett kapitel före i matten.
- Gå då, sa Eva-Britt. Men kom tillbaka så fort du är klar.
Jag nickade, och gick ut genom klassrummet.
Jag sprang till vaktis kontor, som låg vid expeditionen.
Jag knackade lite lätt på dörren.
Och han svarade med sin grova röst;
- Kom in. Han kollade inte upp på mig utan kollade bara ner på sina papper.
- Jo, jag skulle bara låna en hink och en tvättsvamp eller något.
- Okej, det står i städskrubben.
Jag tog ut sakerna jag behövde och satt hoddie luvan över huvudet och sprang genom regnet till klassrums trappan.
Jag hörde massa skrik, där jag stod från klassrummen. Tänkte att det säkert vart 7C den klassen som Jocke går i, alla tycker den e helt kaos. Och jag ska hämnas på killen, för att jag fick skrubba upp!
Jag gick och hällde vatten i hinken och kände mig dum där jag stod och skrubba.
Jocke och hans grabbar sprang ner från trappan och ställde sig vid mig, såg jag i ögonvrån.
- Haha! Har du kul? Garvade de.
Som svar blängde jag på väggen och skrubba samtidigt.
- Men.. Grabbar dra ett tag jag måste snacka med Rebecka.
De gick och jag fortsatte skrubba.
Han lutade sig mot väggen som jag skrubbade på och kollade på mig.
- Rebecka, de tvingande mig att skriva det, och som du vet så tycker jag faktiskt om dig. Till och mer lite mer som en vän.
- Trevligt för dig, då. men schyst att jag får skrubba.
- Jag kan hjälpa dig. Sade han som svar och log.
Jag släppte tvättsvampen och tog ett steg bak lade armarna i kors och kollade på.
- Hahah, men du kan väl hjälpa till, kvinna?
- Du gör det så bra själv, gubbe lille.
När han skrubbat klart erbjöd han sig att hänga med och lämna sakerna hos vaktis.
Han kollade ut genom fönstret.
- Shit det regnar!
- Vet, gjorde det innan när jag skulle hämta grejorna också.
Han räckte fram sin jacka åt mig.
- Här, annars blir du blöt
- Tror du inte du blir det då?
Han hjälpte mig på med den.
- Jag är man.
Jag fnissade, och sedan gick vi. Vi gick tysta bredvid varandra och jag kände hur han stötte till min hand, och märkte att han ville hålla den så jag tog bara hans hand.
Hans grabbkompisar kom förbi i regnet men de märkte nog inte att det var vi 2 som gick här hand i hand.
Jag log för mig själv. Jocke, inte så dumt ändå.
- Då var vi framme. Sade han och log.
Jag slängde in grejorna som Jocke gått och bärt på in i skåpet.
Han log och sedan gick vi tillbaka.
Jag gick in till klassrummet och satte mig ner.
Kände hur det vibrerade i fickan.
Det var Jocke som skickat ett sms, och det stod;
I love you, Rebecka!
THE END
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar