Ludwig van Beethoven
Ludwig van Beethoven föddes 1770 i Tyskland och miste sitt liv 57 år senare år 1827.
Ludwig lärde sig tidigt om musik av bland andra sin far. Senare flyttade han till Wien eftersom på den tiden var det en musikstad där alla stora klassiska artister bodde. När han bosatte sig i Wien år 1792 studerade han för Haydn. Vid denna tid var han endast pianist och tonsättare. År 1801 märktes det att Beethoven hade hörselproblem. Senare förvärrades problemen allt mer tills han inte hade någon hörsel alls år 1818. Efter detta funderade Beethoven väldigt mycket på självmord eftersom det var musik han levde för, vilket var lite svårt att hålla på med om man inte hade så bra hörsel. Under 1803-1813 började han komponera en massa musik. År 1813 var Beethoven väldigt känd men mådde inte alls bra ändå eftersom han hade förälskat sig i en gift kvinna, 2 år senare dog hans bror och Beethoven slutade skriva musik. 3 år senare, 1818, fick han ny kraft till skrivandet men dog drygt 10 år senare av en lungsjukdom.
Beethovens verk hör till wienklassicismen men de senare verken räknas till romantiken. Wienklassicism är namnet eftersom tonsättarna var bosatta i Wien och skrev klassisk musik. Wienklassicismen varade mellan åren 1750 och 1825. Det typiska för wienklassicism var att det fanns bara en melodistämma och inte flera självständiga stämmor. Verken delas upp i block med olika känslor.
Romantiken varade från slutet av 1815-talet till 1910. Ordet ’romantik’ kommer från franskans ”romanz”. Romantiken handlar mycket om känslor och musiken skilldrar också lite mörkare sinnesstämningar jämnfört med klassicismen.
Månskenssonaten
Man hör bara piano. Det är bara ett instrument, inte flera. Man behöver inte koncentrera sig på så mycket när man lyssnar, det blir lugnt och avskalat. Det är mycket moll och mörka toner, som blandas med ljusa toner lite längre in i stycket.
En bit in i stycket blir det mer livligt. Personen spelar lite kortare toner och ljusare toner. Ibland spelar personen hårdare. Då känns musiken mindre sorglig. När det blir mörka toner känns det sorgligt igen. När personen spelar hårt, känns det argt. Man märker att vissa melodislingor kommer igen.
Mot slutet drar personen ut på alla tonerna och spelar mörkare igen. Det verkar som det bara är en hand som spelar nu, bara en melodi, till skillnad från innan när det var två som blandades. Känslan mot slutet är att det är sorgligt. Det kändes som att det bara var en melodi, precis som det står att det ska vara i den här epoken. Det stämde även med blocken av känslor.
Det var ett fint stycke, men jag tycker att klassisk musik blir lite tråkigt eftersom ingen sjunger. Det gick även lite segt eftersom låten inte hade något högt tempo.
Källor:
